Junidagar

Det har varit en underbar minisommar förra helg. Långledigt,sol, och den perfekta undangömda badviken. Vi har varit där kväll efter kväll med barnen.

Sen har det hektisk med jobb och avslutningar här och där. Jag tycker sånt kan var smått påfrestande, ekskursioner, avsked, etc. Allt utanför rutin. Man vill bara bli klar. Det är då man ska tänka på Stig Johanssons ord "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet." Man vill ju egentligen inte bara bli klar. Jag har känt mig stressad, det har varit pressat schema nu över tid, och jag har bl.a. kopplat ner det mesta som har med internett att göra ett tag. Och varit mycket med familj och vänner, och det var skönt.

Har hunnit repat en gång till med bandet, nu med en gitarrist, också en kollega av mig. Vi hoppas få med honom på spelningen i augusti. Om vi hinner hitta gemensamma reptider. Lite mycket att jonglera, men det ska nog gå. Det lyfte med en gitarr redan efter första, oförberedde repet.

Jag och Didi och ett gäng tjejer har varit på "Puta Madre", en ny restaurant med något exotiskt stil:

Jo, just det, som ett mexicans bordell á la 1920. Men classy var det dock på alla nivå.

´

Didi smälter gott in

Här är jag med en av mina bästisar, Sara, till vänster. Kvällen var på Didis initiativ, som så mycket annat, och det blev en störtskön kväll med nya bekäntskaper, skratt, och oväntade samtal och historier.

Nu har jag sommarlov och får några dagar själv utan jobb och barnen på skola/dagis. 3 dagar för att vara korrekt. Den enda egentiden jag har i sommar. Jag har mycket att göra i musikväg innan spelningen i augusti: Skriva klart texten på några låtar, arrangera dom med Diana, maila filer fram och tillbaks. Det gäller att prioritera tiden rätt.

Funderar dock, och detta kom jag på i kväll, på att bara åka iväg och köpa en Mac. Och ett musikprogram. Redan i morgon. Båda mina PCar känns ostabila med massa småkonstigheter, och det känns som jag brukt oceaner av tid för att få ting att få basisgrejer att fungera. Vilket de ändå inte gör. Kanske lika bra att smälla av de tusenlapparna och spara den tiden. Och frustrationen inte minst. Har precis skaffat min första smartphone (Iphone) och är rätt kär i den, så jag är lixom på g. Med Mac. Och att spendera pengar. (Spontant, innan jag ångrar mig. Because I´m worth it, lixom). Låt oss se.

Annars ser jag fram till att snart resa bort några dagar med min kjäreste, uten barn för första gång på 5 år. Ungefär hit åker vi. Jag har sparat på denna bild och länge velat åka dit, men vet inte helt vad stället heter. Nån plats mellan Pisa och Genova. Så om någon vet exakt, säg till!

Och jag vill önska dig att sommar 2011 blir den bästa hittills.

Tankar om status. Och om Jazzå.

Detta är helt subjektiva tankar om ett tema många har skrivit bättre och klokare om. Så är ni varnade. ;)

Jag jobbar som lärare, och det är inte världens toppjobb i Sverige i dag lönemässigt. En NO-lärarkollega beklagade sig över att hennes tidigare studiekompisar på Chalmers tjänar 10 000 mer än hon. Men vi kom fram till att yrkets status är inte är helt på botten ändå. Man skäms t.ex. inte för att säga att man är lärare (vilket man tydligen gör i Brasilien). Det är mer än lön som definierar din status, och kunskap väger rätt tungt i Sverige. Inom läraryrket är strukturerna rätt platta, med undantag för rektorer, är vi alla mer eller mindre lika. Så jag har inte tänkt på det med status på ett tag.

Men det är när man kommer i en ny setting, man börjar tänka om. T.ex. på Twitter. Vi är alla nybörjare på sociala medier, några mer än andra. Det var en lång initial förvirring, hur ska man bete sig, vad skall man skriva om? Vad är status där, antal followers? Är det så enkelt? Sen lär man sig efter hand, om hur och varför man använder det. Så att det känns mödan värd.

Inom musikmiljön upplever jag en likadan förvirring. Du skall vara duktig, ha kontakter etc. Vem är professionell och vem är amatör? Nu är musikbranchen i kris, det är generellt svårt att lyckas, det är ingen sammanhållen miljö. Man vet att det finns osynliga maktstrukturer, men hur och var och vem? Varför har en del så svårt att vara generösa mot varandra?

I går var jag och bandet på Jazzå pub i Göteborg efter repet. Didi and me:

En gammal kollega, bildlärare och dessutom musiker, Olli Strömberg stack förbi, trevligt!

Det var måndag, och öppen scen; ett forum för singer-songwriters att spela upp sina låtar. Jag känner igen atmosfären från huskonserterna på musikgymnasiet jag gick. Alla fick gå upp på scen, det behöver inte vara perfekt, det råder en stämning av välkomnande acceptans. Vi spelade två låtar, får varm respons, och en underbar kick. Så härligt att få prova på helt nya låtar just här. En engagerad man i publiken försökte övertyga en kvinnlig gäst om att vi var bäst under hela kvällen. Kvinnan kunde inte hålla med: "Jag ser det inte så, man kan inte jämföra; olika nummer och sångare spelar på olika strängar i mig." Och det är lite som Bob Dylan skriver i sin självbiografi: "Jag betraktade aldrig sånger som "bra" eller "dåliga", bara olika sorters bra." Låtar kan inte rangordnas, och publik och publik är inte samma sak. Det handlar om timing, det handlar om mottaglighet. Det handlar om vilken stämning du är i och vilka ord du behöver höra. Och vilka strängar som berörs och leder till ditt hjärta. Just då.

Utopi: Alla gör sin egen grej, folk uppskattar varenda akt unikt, öppnar sig och tar emot. Då blir det perfekt, på sitt sätt. Som på Jazzå måndagarna.

Det intressanta med status tycker jag är dels att man är blind för det själv; inte nödvändigtvis av illvilja eller nonchalans, men på grund av jantelagen, att det är tabu, eller att man tar det för givet efter ett tag. Därför skall man inte sluta påpeka om man ser systematisk orättvisa eller strukturskillnader. Men, man ska man komma ihåg att status är relativt. Vi kan själv välja och välja bort värderingar. Din procentmässiga löneökning definierar inte dig som person. Och man ska känna sig OK även om man kan mindre än andra. I vår värld är det så att vi får, och bör, experimentera, byta jobb, byta bana, prova nytt, och då måste det vara ok att vara nybörjare. Även om man inte är ung.

Sen tror jag man för sin egen del gör smart i att förtränga alla som tjänar mer än dig, har fler followers, eller fler uppdrag. De kommer alltid att finnas. Man ska inte jämföra sig med andra, då blir man bara upprörd. Och man är sin egna kategori. Sen, om man slutar att tänka på detta, har man det kanske för bekvämt. Kanske det är någon runt dig som känner av det.


PS. Tyvärr blir Jazzå troligen tvungna stänga ned sin livescen snart pga. nya ägare och klagomål från grannar. Det anordnas en demonstration om detta på måndag klockan 15 på Järntorget.

PPS. Kolla vad fina visitkort PR-chef Didi har fixat:

Om Transiton

Transiton handlar att vara på resa; om tillfäldiga platser man passerar, stannar upp ett tag, och ställen man tycker man har varit på förut. Transiton handlar om en tillstånd och en längtan, båda bort och hem.

Låten påbörjades för ett år sen, under en resa självklart :) och jag har jobbat med den i perioder fram till nu för att bli nöjd. Men nu är den arrangerat och klar, och det har gått snabbt och och lätt repa in den. Jag är nöjd med violstämman där den i större grad än tidligare sånger är motstämma till sången, (i tillägg till bakgrund, och soloinstrument). Det var kul spela in i studio, fast vi hade för kort tid på oss.

(Transiton is about being on a journey. It´s about places you pass, stop for a while, and places you think you have been before. Transiton symbolizes a state of mind and a yearning, both away and back home).

Inspelning

Vi skall spela in en ny låt, Transition. 2 timmar på Gain Studio hade vi, och då måste tiden utnyttjas effektivt.

Kvällen innan blev det intensivjobbat.... bl.a. skriva ner pianosolo. Sån ungefär. Jag tror i det längste jag ska improvisera solon, men det blir svårt göra när man är lite nervös. Säkrare få det ner och repa det en gång för alla. (Fast det blir ändå sällan helt som man planerat). Detta är mitt hemstudiohörn, med en Korg Tr61, dator, och Cubase AI5.

Lunch mellan rep och inspelning.

Jag och Didi. Roland, upphovsman til bilden var så nöjd, han tyckte bilden "övertraff verkligheten". (Tack, charming). Vi tycker precis motsatt.

In da studio. Roland har köpt ny Fender original, och Claes nya trummor, Ludwigson? Coolt. (Nu behöver jag bara ett stage piano. Och ny dator. Och nytt musikprogram. Och mic. Och studiotid i en vecka. Ja, det var bara det, tack ;) )

Här får man stå en man i vart sitt rum, ungefär. Inte helt som man brukar, lite svårare att få connection, men det funkar. Trummor måste sitta på en tagning, annars blir det pannakaka. Det gick bra, kompet satt på några tagningar, efter visst tempostrul, sen gjorde jag om delar av pianot, sång och pianosolo, och Didi spelade in viola.

In i båsen för att sjunga. Skönt att kunda fokusera bara på sången och inte pianot samtidig faktisk. Men det är klart, med en-två tagningar och ingen klippa klistra blir det rätt opolerad. Man får tänka live känsla ;)

Annars: I dag blev klar med en låt, Quest, som jag har haft liggande i 2,5 år, men inte blivit nöjd med. Men today is the day! Nu ska den arrangeras bara.

Jag har åter problem med ljudet på datorn, och därmed funkar inte Cubase utan att det knastrar. Fick reinstallera datorn senast, men nu är problemet här igen. Så nu låter jag allt teknisk ligga ett tag och skriver/klottrar allt ned med penna och papper. Det funkar rätt bra det också....

Sen har det varit kalas kalas i dag. Så nu är man rätt slut, men rätt nöjd.

Wabi Sabi, Oprah och mindfullness

Jag har läst en del om mindfullness (Eckhart Tolle bl.a) och om att hitta flödet och nå sina mål (Martha Beck, the Secret bl.a). Dessa böcker har varit viktiga för min egna utveckling.

Jag vill påpeka att jag upptäckte nämnda böcker/författare genom Oprah show, som jag btw tycker är mycket underskattad i Sverige. Med tanke på att det är världens mest sedda pratshow får det lite uppmärksamhet i Sverige. Det sänds bara på dagtid, medan en rad pratshow (med manliga programledare) sänds på kvällstid. Jag skrev en insändare till GP om detta i 2008 (och fick genom detta bl.a. en mentor och vän för livet. :) )

Åter till Wabi Sabi. Jag har upplevd en ständig dilemma mellan de två synssätten. Det att vara närvarande och nöjd med tingen som de är, och det att sätta höga mål och kämpa mot dessa. Man vill ju BÅDA vara lycklig och nå sina mål och drömmar? OK, jag kanske har konstruerat denna dualism själv, men jag känner av den på kroppen. När man börjar jobba och låter sig uppslukas, så trillar allt iväg för snabbt och man slutar vara närvärande. Ambitioner smyger sig på, egot (i E. Tolles terminologi) tar över. Men går man och luktar på blommorna för mycket så blir ju inget gjort. Man kanske är lycklig, men inte nöjd. Och det funkar ju inte helt.

Men jag läste i alla fall en artikel i Amelia om Wabi Sabi, japansk filosfofi, som jag fastnade för. Det handlar om att hitta the "being in the doing" eller "varandet i görandet". Jag tror det handlar om ett medvetetillstånd. (Egentlig vet jag detta. Men man behöver bli påmind.)

Kanske var det de japanska körsbärsblommorna i artikeln som tilltalade mig mest. Nu har trädet på våran gård redan blomstrat av, efter bara en vecka. Och man inser at våren är kort, som livet. Skönheten är förgänglig, allt förändras och man får acceptera det. Och vara tacksam för det man har just nu. Med ett visst vemod. Det stod i artikeln. Och det är ju så det är. Wabi Sabi.

Det snöar utanför fönstret, från himmel och från körsbärsträd. Min dotter sover i blommig nattklänning. Hon är tre och tycker mamma är bäst i världen. Jag vet att det är över snart, och sörjer lite varje dag. Mitt lilla haikudikt där i sängen.

Rep och foto

Man får passa på när man har semester, då får man gjort lite extra. Långfredag hade vi rep med bandet, och fotades av en vän, Rommel Navarez: Först lite med rödljus i replokalet:

Lite mycket rödljus, kanske..

Sen ut i det vackra vårvädret, hamnen verkade lockande...

Denna bakgrunden gillar jag. Båtar och hav och lite halvtrasigt. Med Didis fotoeffekter blir det skönt 70 talsaktig, (med rosa himmel som bonus!).

Denna bild kunde varit bra med lite styling och Roland ett snäpp åt vänster

Vad med hängande i träd och statyer? Vi borde nog haft lite mer tid och fler försök på varje uppställning. Men man lär sig, och det var kul att leka rockstars på gatan, hehe.

Detta fick dock bli FB profilbilden. Bästa vi fick till så långt.

Sen hade vi ett skönt rep i Claes lokal, härlig ljudanläggning var det och vi var taggade och nöjda alla ihop.

Nu har vi upprättat en Facebookgrupp, och uppmanar alla att bli medlemmar. http://www.facebook.com/#!/pages/Simone-Says/206031172753444
Vi har inte hunnit lägga ut så mycket där än, men det kommer.
Det tog ett tag innan jag fattade att den gruppen jag först skapade inte passade till föremålet. Man ska kunna sin Facebook. Sånt tar tid. Sen är det ju lite läskigt och ovant att reklamera för sig själv så, (vi behövde 25 likes för att få domännamnet). Man har det fortfarande i ryggmärgen att inte sticka sig fram, men det måste nog till. Skönt att få respons, särskilt från folk man bryr sig om och respekterar.


Så detta har mycket av påsken gått med åt. I tillägg till semester med familjen i Danmark, besök av bror, ungåtts med vänner. Underbart och soligt och semestrigt. Jobb im.

Evolution

Jag har förbättrat lite i bloggen, lagt upp en ny låt via Bandcamp som en gadget här i vänstermenyn. Vad kul när allt funkar!
Jag har lagt upp en ny låt, Evolution, som har varit på Myspace ett tag. Detta är en melankolisk låt om de stora tankarna och känslorna. Det som triggade igång processen var den gröna revolutionen i 2009. Folkets uppror, maktens klor. Det blev en låt om det som stannar upp utvecklingen och flödet, att hålla för mycket fast vid makt eller ego.

Inspelningen är gjort hemma på min Cubase, jag och Didi har svettat och skrattat i flera timmar för att arrangera violastämman och sen att spela in. Arrangemanget är enkelt men effektivt, och vi gillar fortfarande låten och violasolot lika mycket som i början.