Jag jobbar som lärare, och det är inte världens toppjobb i Sverige i dag lönemässigt. En NO-lärarkollega beklagade sig över att hennes tidigare studiekompisar på Chalmers tjänar 10 000 mer än hon. Men vi kom fram till att yrkets status är inte är helt på botten ändå. Man skäms t.ex. inte för att säga att man är lärare (vilket man tydligen gör i Brasilien). Det är mer än lön som definierar din status, och kunskap väger rätt tungt i Sverige. Inom läraryrket är strukturerna rätt platta, med undantag för rektorer, är vi alla mer eller mindre lika. Så jag har inte tänkt på det med status på ett tag.
Men det är när man kommer i en ny setting, man börjar tänka om. T.ex. på Twitter. Vi är alla nybörjare på sociala medier, några mer än andra. Det var en lång initial förvirring, hur ska man bete sig, vad skall man skriva om? Vad är status där, antal followers? Är det så enkelt? Sen lär man sig efter hand, om hur och varför man använder det. Så att det känns mödan värd.
Inom musikmiljön upplever jag en likadan förvirring. Du skall vara duktig, ha kontakter etc. Vem är professionell och vem är amatör? Nu är musikbranchen i kris, det är generellt svårt att lyckas, det är ingen sammanhållen miljö. Man vet att det finns osynliga maktstrukturer, men hur och var och vem? Varför har en del så svårt att vara generösa mot varandra?
I går var jag och bandet på Jazzå pub i Göteborg efter repet. Didi and me:
En gammal kollega, bildlärare och dessutom musiker, Olli Strömberg stack förbi, trevligt!
Det var måndag, och öppen scen; ett forum för singer-songwriters att spela upp sina låtar. Jag känner igen atmosfären från huskonserterna på musikgymnasiet jag gick. Alla fick gå upp på scen, det behöver inte vara perfekt, det råder en stämning av välkomnande acceptans. Vi spelade två låtar, får varm respons, och en underbar kick. Så härligt att få prova på helt nya låtar just här. En engagerad man i publiken försökte övertyga en kvinnlig gäst om att vi var bäst under hela kvällen. Kvinnan kunde inte hålla med: "Jag ser det inte så, man kan inte jämföra; olika nummer och sångare spelar på olika strängar i mig." Och det är lite som Bob Dylan skriver i sin självbiografi: "Jag betraktade aldrig sånger som "bra" eller "dåliga", bara olika sorters bra." Låtar kan inte rangordnas, och publik och publik är inte samma sak. Det handlar om timing, det handlar om mottaglighet. Det handlar om vilken stämning du är i och vilka ord du behöver höra. Och vilka strängar som berörs och leder till ditt hjärta. Just då.
Utopi: Alla gör sin egen grej, folk uppskattar varenda akt unikt, öppnar sig och tar emot. Då blir det perfekt, på sitt sätt. Som på Jazzå måndagarna.
Det intressanta med status tycker jag är dels att man är blind för det själv; inte nödvändigtvis av illvilja eller nonchalans, men på grund av jantelagen, att det är tabu, eller att man tar det för givet efter ett tag. Därför skall man inte sluta påpeka om man ser systematisk orättvisa eller strukturskillnader. Men, man ska man komma ihåg att status är relativt. Vi kan själv välja och välja bort värderingar. Din procentmässiga löneökning definierar inte dig som person. Och man ska känna sig OK även om man kan mindre än andra. I vår värld är det så att vi får, och bör, experimentera, byta jobb, byta bana, prova nytt, och då måste det vara ok att vara nybörjare. Även om man inte är ung.
Sen tror jag man för sin egen del gör smart i att förtränga alla som tjänar mer än dig, har fler followers, eller fler uppdrag. De kommer alltid att finnas. Man ska inte jämföra sig med andra, då blir man bara upprörd. Och man är sin egna kategori. Sen, om man slutar att tänka på detta, har man det kanske för bekvämt. Kanske det är någon runt dig som känner av det.
PS. Tyvärr blir Jazzå troligen tvungna stänga ned sin livescen snart pga. nya ägare och klagomål från grannar. Det anordnas en demonstration om detta på måndag klockan 15 på Järntorget.
PPS. Kolla vad fina visitkort PR-chef Didi har fixat:
