Jag har läst en del om mindfullness (Eckhart Tolle bl.a) och om att hitta flödet och nå sina mål (Martha Beck, the Secret bl.a). Dessa böcker har varit viktiga för min egna utveckling.
Jag vill påpeka att jag upptäckte nämnda böcker/författare genom Oprah show, som jag btw tycker är mycket underskattad i Sverige. Med tanke på att det är världens mest sedda pratshow får det lite uppmärksamhet i Sverige. Det sänds bara på dagtid, medan en rad pratshow (med manliga programledare) sänds på kvällstid. Jag skrev en insändare till GP om detta i 2008 (och fick genom detta bl.a. en mentor och vän för livet. :) )
Åter till Wabi Sabi. Jag har upplevd en ständig dilemma mellan de två synssätten. Det att vara närvarande och nöjd med tingen som de är, och det att sätta höga mål och kämpa mot dessa. Man vill ju BÅDA vara lycklig och nå sina mål och drömmar? OK, jag kanske har konstruerat denna dualism själv, men jag känner av den på kroppen. När man börjar jobba och låter sig uppslukas, så trillar allt iväg för snabbt och man slutar vara närvärande. Ambitioner smyger sig på, egot (i E. Tolles terminologi) tar över. Men går man och luktar på blommorna för mycket så blir ju inget gjort. Man kanske är lycklig, men inte nöjd. Och det funkar ju inte helt.
Men jag läste i alla fall en artikel i Amelia om Wabi Sabi, japansk filosfofi, som jag fastnade för. Det handlar om att hitta the "being in the doing" eller "varandet i görandet". Jag tror det handlar om ett medvetetillstånd. (Egentlig vet jag detta. Men man behöver bli påmind.)
Kanske var det de japanska körsbärsblommorna i artikeln som tilltalade mig mest. Nu har trädet på våran gård redan blomstrat av, efter bara en vecka. Och man inser at våren är kort, som livet. Skönheten är förgänglig, allt förändras och man får acceptera det. Och vara tacksam för det man har just nu. Med ett visst vemod. Det stod i artikeln. Och det är ju så det är. Wabi Sabi.
Det snöar utanför fönstret, från himmel och från körsbärsträd. Min dotter sover i blommig nattklänning. Hon är tre och tycker mamma är bäst i världen. Jag vet att det är över snart, och sörjer lite varje dag. Mitt lilla haikudikt där i sängen.
