onsdag 23 maj 2012

Twitter och musik

Jag skriver musik som jag spelar med mitt band, och lade i vintras tre nyinspelade låtar på min blogg. Dessa fick mycket uppmärksamhet på Facebook, men knappast nåt alls på Twitter. Detta kan jag bland annat se ut från bloggens trafikstatistik.

Nu tävlar vi i GPscen, och i skrivande stund kämpar vi på topp tre. Jag har inga statistiker på vem som röstat, men all digital uppmärksamhet för tävlingen och bandet händer på Facebook, på vår bandsida, eller våra egna sidor.

Detta till trots för att jag på Twitter har delat mycket med mig: Av min låtskrivarprocess, om bandet, om känslor, funderingar och vardagsliv. Flera gånger om dagen senaste året har jag twittrat, på Facebook uppdaterar jag max ett par gånger i veckan, och då sällan om musik. Så jag måste funder: Varför denna obefintliga intresse på Twitter? Och varför är det bara Facebook som duger för att få ut musiken?

Visst; jag har 150 följare på Twitter, och 350 FBvänner, så det spelar ju roll. Men ändå; responsen från Twitter är verkligen noll (Nej, 1. Turte <3 Det var värt det :))

Först det självklara: Man känner folk IRL på FB och inte på Twitter. Vi är ju ett oetablerad band som det ju finns många av. Det kanske bara är grejen: Bekanta, kollegor, elever, förskolelärare blir nyfikna just därför att de känner oss, och börjar att lyssna, och sen upptäcker de att gillar det. Därför orkar de att gå in på den krångliga webbsidan och hitta till röstaknappen.

Några har börjat engagera folk runt sig också, nu i denna tävlningen, för de vill verkligen se oss vinna. De hejar oss fram som fotbollsupportrar. Här krävs verkligen intresse för musiken och bandet för att orka att göra detta. Och det krävs att de fattar att det är viktigt med likes och kommentarer på rätt ställe. Detta gör du nog hellre för vän eller en människa du har mött på riktigt, och inte för än en mental konstruktion, som din twittervänn är.

I vårt fall så är nog detta avgörande. Det är nog på grund av våra personliga nätverk att vi har fått så många röster- i kombination med att de gillar musiken.

Fast för etablerade artister verkar hellre inte Twitter vara det helt stora. Många har ett konto, men är lite aktiva eller bara spammar ned om sina releaser och gigs, och det råker sällan vara nåt aktuellt för mig just då. De följer jag också hellre på Facebook, så kan man få lite mer bilder och så. Och det blir inte så bra tweets av att skriva hur bra publiken i Sidney är, eller liknande.

Nej, Twitter är för information, åsikter och lingvister. Man är inte i musikmodus när man twittrar. Det är i alla fall inte jag. Jag är snål med att klicka på video och musiklänkar och måste övertalas. Strömmande bild/ljud binder upp min uppmärksamhet i 3 minuter, och på Twitter skall det gå snabbt. Det hjälper verkligen inte att säga att låten är bra. Jag måste veta vad den ger mig, när jag vill ha det. Och om jag är i musikmodus, eller vill åt nån speciell stämning etc., så letar jag hellre spellistor på Spotify eller via FB. Man är i språk- och vänster hjärnhalvamodus när man twittrar.

Man kan raljera över Facebook, at det är tråkigt, ointeressant etc. MEN: Det finns en gillaknapp på Facebook. Inte en ogillaknapp. Det är skapat för att uppmuntra varandra positivt på många olika sätt. Jag tror ett medie och dess struktur kan påverka oss mer än vi tror, och att man skall vara uppmärksam på detta.

Hur påverkar Twitter oss? Vad premieras där? Hur mycket påverkar vårt antal followers, svar och retweets, var är vårt fokus? Jag trodde stenhårdt på Twitter ett tag. Som en kollektiv tankteprocess, ni vet, världshjärnan. Men... blir det för mycket hjärna? Just nu behöver jag inte nån som lyssnar på mina åskikter, men nån som lyssnar på min låt. Och musik kräver på nåt sätt att man öppnar sitt hjärta.

Jag är på twitterdiet en månad. Nu är abstinensen över, och jag känner mig lugnare. Mindre uppdaterat om vad som händer i världen och på TV och vad folk tycker om det. Mindre upptagen av att formulera mina tankar i oneliners och kolla eventuell respons. Tycker Facebook är lugnt och skönt i stället för lugnt och tråkigt. Läser tidningen. Nu märker jag hur jobbigt det är att skriva denna bloggposten, att jag är ovan att jobba med större textstrukturer. Det är nog nyttigt. Kanske man även ska läsa klart en bok. För det var ett tag sen.