Kadefors går ut från sitt eget författarmiljö och beskriver ett generellt dyrkande av de manliga författarna och icke-dyrkandet av de kvinnliga. (Med undantag av Maria Montazami.) En glitrande bra text, hoppas ni kan läsa. Detta gäller bland journalister och publik, manlig som kvinnlig. Den känns ärlig och spot on. Det verkar vara så mycket glesare mellan geniförklaringar, ikonisering och almän beundran av kvinnor som av män. När hade man senast en kvinnlig Håkan Hellström? Eller Zlatan? Vurmar samhället lika mycket för Susanne Bier som Lars von Trier? Det hoppas jag verkligen.
Även nästa generation väljer manliga hjältar:
Sara Kadefors skrev: "När sexiga och begåvade Beyonce spelar i Globen lyser männen med sin frånvaro. Föredrar de kanske en annan typ av sexighet"?
Jag spekulerar vidare på det där med mottagande, creddighet, och bra smak: Varför är Justin Bieber så förlöjligad? Varför är Gwyneyth Paltrow hatad i USA? Varför är det så tyst kring Oprah Winfrey i Sverige? Peter Jöback börjar, efter lång tid i nåt halvskämmig vrå att komma ur skåpet.. jag menar vrån... Och varför går inte män på Beyonce? Vad är fel på Beyonce? Jag menar, det är storsäljande artister, lyckade inom sina fält, men de har lite problem med ...credibiliteten, på olika sätt... Men hallå, är de inte lite geniala åtminstone? Lyssnade du på Justin Biebers "Baby Baby" eller avfärdade du det utifrån textsnutten som delades så triumferande på Facebook? Var texten och låten verkligen så dålig att föräldrar hellre föredrar att barnen kollar på porr i stället(ett annat FB skämt)?
Jag tror det ligger till så här: Det är inte hjältens kön som spelar störst roll. Det är publikens.
Den vita, manliga heteronormen är fortfarande vårt smaksfilter. Och "Kvinnlig smak" har sjukt dåligt rykte. Ini vårt huvud om inte annat.
Personerna ovanför slår inte an hos en tänkt heteronormativa man, just därför att det inte riktar sig inte till honom. Han känner sig exkluderad. Precis så är det med feminismen. Schyssta, vanliga killar känner att "detta berör mig inte för jag är ju schysst". Och så vänder de döva örat till. Och lär sig inte vad det handlar om.
Det med att känna sig exkluderad i kulturen.. jag vet hur det känns. Sagan om Ringen. Star Wars. James Bond. Smurfarna. Men därmed inte sagt det är dåligt. Numera ser jag klassiska filmer mera som tidsdokument och kan även annama detta. För det vore ju synd att missa klassiker bara för att jag inte direkt kan identifiera mig med det... För att se hur jälställd en film är rekommenderar alla i att använda det eminenta Bechdeltestet.. Den kan självklart lätt användas i omvända roller också. SÅNT handlar feminismen om. Teorier och synliggörande. Framför allt.
Men det är svårt att erkänna är vad du gillar. För det med smak är dels mycket privat, och samtidigt offentlig, en image och prestigegrej. Det skall säga nåt om vem du är. Många tror handlar om kunskap. Om genre, om album etc. Nej. Det handlar om känsla. Många av oss har en mycket kort historia i smakstyckeri för vi har knappast haft kulturuttryck riktade till oss alls. Vi går på okänd terräng. Vi har en lång tradition en rätt ensidig kulturproduktion, smakshierarki och beundran att tampas med.
Därför ser idoldyrkningen ut som den gör idag. Därför röstades de grymma coola tjejerna ut redan i delfinalen i melodifestivalen 2013 medan grymma coola killarna var kvar och en vann finalen. Och därför den stora dansskolejätten Bliss/Funky Kidz nästan bara har manliga huvudartister till sina show, trots att det är uppskattningsvis 95% tjejer som dansar och instruerar. Det är safe med en manlig idol. Det är det vi är vana med. Beyoncé? Hon är FÖR bra. FÖR duktig och för snygg och sexig. För feministisk, men samtidigt inte feminist på rätt sätt. Vissa måste hålla sig inom mera snäva ramar än andra. Omöjliga rentav.
Vi måste återerövra vår egna, subjektiva smak folkens! Skita i den lilla smakstyckaren på ditt jobb, i ditt hem, din tidning, i ditt huvud, som säger vad du skall uppleva är bra. Som säger du skall skämmas för att gilla något. Höj och lyft vad du beröras av. Att stå upp för vad som genuint har gett DIG något, det är att stå upp för dig själv.
PS. Några av mina musikaliska hjältar/personer som jag har lyssnat på, gillat och som betytt mycket är: Lisa Ekdahl, Anita Skorgan, Nina Simone, Whitney Houston, Abba, Marit Bergman, Mariah Carey, Beatles, George Michael, Bonnie Tyler, Donna Summer. Vem är dina?
PPS. Nu har jag inte skrivit om Lady Gaga, för hon skulle förstöra mina hypoteser. Som tur är. Vi håller på att ändra paradigm, visst gör vi?
PPPS. Det har protesterats mot denna framställning. Män har hänvisat till sina övervägande del kvinnliga idol och favoritmusiker. Glad jag blir. Om jag har fel. :)
